100-klubbens tredje medlem

Idag kunde Matts och jag hälsa en ny medlem välkommen i 100-klubben. Det är Peter som jag rest en hel del med de senaste 16 åren. Peter låg länge långt efter Matts och mig själv i antal länder, men har de senaste åren rest väldigt mycket och därför i det närmaste kommit ifatt oss. Peter bestämde sig för att nå 100 länder innan han fyllde 50 år. Han klarade det målet med några dagars marginal. Vilket som blev det hundrade landet framgår av fotot. Peter slår sig inte till ro med 100 länder utan kommer fortsätta resa, precis som Matts och jag.

När kommer du upp i 100 länder?

Andorra

Jag tog en weekendresa till Andorra och mötte i ett av världens minsta länder sommaren igen. Det var 23 grader. Underbart att komma ifrån regn och rusk hemma.

Jag hade forsökt boka hotell ett par veckor innan resan. Jag hade först problem att förstå vad som stod på hotellens hemsidor, då det varken stod på spanska eller franska (jag kollade i mina ordböcker men det hjälpte inte). Förklaringen till detta är att de pratar katalanska i Andorra, även om de självklart förstår både spanska och franska - Andorra ligger ju i bergen mellan Spanien och Frankrike. Jag hade också svårt att hitta lediga rum på Internet. Det berodde på en sporttävling där deltagarna skulle köra 4-hjulsdrivna bilar i bergen. P.g.a. detta och för att det var lördag förmiddag så tog bussresan från Barcelona till Andorra en oändlig tid och köerna var fruktansvärda. Resan var i alla fall värd tiden, för Andorra ligger vackert i en dalgång, där husen finns på bergssluttningarna.

Andorra är känt för sin taxfree-shopping, men jag köpte ingenting. Jag tog det lugnt en dag i huvudstaden och njöt av värmen. På kvällen blev det middag på hotellet. När jag kom upp till hotelrummet skulle just James Bond-filmen "Leva och låta dö" börja. Det tyckte jag kunde bli ett trevligt tidsfördriv tills jag upptäckte att Roger Moore talade spanska. Attan att de ska dubba.

På söndagen bar det av hemåt igen. Det blev en kort men trevlig helgresa.

San Marino

Då har jag besökt ett av världens minsta länder, San Marino. Jag flög till Milano och tog tåg därifrån till Rimini. Från Rimini är det bara några mil till San Marino som ligger uppe i bergen.

Det bor knappt 30 000 personer i San Marino, och landet är jättelitet, så det känns litet konstigt att det ska vara ett eget land. Jag bodde i alla fall uppe på toppen av berget inne i centrum av staden San Marino. Eftersom det ligger på en bergstopp är gatorna mycket branta. Det var rena träningsrundan att gå runt i staden. Jag sov över två nätter och när det blev kväll och de flesta turister åkt tillbaka till Rimini var staden i det närmaste död.

Berlin 1986 - 2010

Sommaren 1986 reste jag runt i Östeuropa och besökte då bl.a. Berlin. Jag kom med tåg från Sverige via färja Trelleborg - Sassnitz. Vid stationen Friedrichsstrasse i Östberlin kontrollerade östtyska gränsvakter tåget. Det gjordes minutiöst, så ingen skulle kunna rymma till Västberlin. Även undersidan av vagnchassiet kontrollerades, så ingen skulle kunna hänga under tåget då det åkte iväg. Skillnaden mellan Öst- och Västberlin var påfallande. Husen, klädseln, bilarna, ja allt skiljde sig åt.

I mars 2010 var jag åter i Berlin. Muren var borta, även om det syntes var den gått, dels för att man i gatan markerat murens tidigare läge med annan färg på gatstenarna, dels för att det fortfarande finns stora öppna områden som inte byggts upp, trots att det gått 20 år sedan muren föll. Östberlin har rustats upp och det är inte alldeles tydligt var man befinner sig bara genom att titta på husen, även om naturligtvis många gamla hus finns kvar i ursprungligt skick. Ingen person körde Trabant, utan nu var det nya fina BMW, Audi eller Mercedes. Skillnaden mot 1986 var påfallande.